När jag va liten blev jag tappad, jag fick ett strykjärn i huvudet, jag glömde hjärncellerna på bussen och jag hittar inte min hjärna och jag lovar att jag letat över allt. TILL OCH MED i klädhögen på rummet.
Men inte gråter jag för de..(lite kanske för att jag är för puckad för att insé att de är ett hemskt problem..) Men nej, jag är glad, jag har kul, jag är lättroad, vilket gör de ännu mer kul!
Tur har jag också som har David som står ut med min dåliga svenska, mina misstolkningar, min klumpighet och mitt retard-sätt.
Fast ibland tror jag faktiskt han tycker de är lite roligt..